Strindberg och Frankrike
På svenska definieras ordet ”frankofil” som någon som inte är fransk, men som brinner för den franska kulturen och det franska språket. En person som älskar Frankrike, helt enkelt. Om du som studerar franska på Azurlingua inte redan var frankofil när du kom hit, så lär du nog ha blivit det nu efter att ha upplevt den trivsamma tillvaron på Franska Rivieran. En annan person som får antas ha varit frankofil är den kände författaren August Strindberg (1849 – 1912). Han levde dock inte det ljuva livet i soliga Nice, utan han tillbringade ett flertal dramatiska år i Frankrikes vackra huvudstad Paris.
Bild: http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/14248675/800/normal/af53c8c5ce580/18s85-strindberg-615__mngl_20120122ab5x026,nyh_1.indd_6385.jpg
År 1883 hade Strindbergs verk orsakat så mycket uppståndelse i Sverige och han var så hatad att han kände sig tvungen att flytta utomlands. Han åkte med sin hustru Siri von Essen och barnen till den skandinaviska konstnärsskolan i Grez-sur-Loing, som ligger söder om Paris i departementet Seine-et-Marne. Här stannade familjen Strindberg endast en kort stund, innan de flyttade till Paris efter några veckor. Här tillbringade de tre månader, först i Passy och sedan i Neuilly, innan de begav sig till Schweiz. Efter ett och ett halvt år i Schweiz, med ett äktenskap fyllt av problem, flyttade familjen Strindberg tillbaka till Paris år 1885. Året innan hade Strindberg suttit inför domstol, för att i sin novellsamling ”Giftas” ha kritiserat det heliga sakramentet nattvarden, i och med denna process förklarade Strindberg att han aldrig tänkte komma tillbaka till Sverige. I Paris umgicks Strindberg med andra författare och konstnärer, hans mål var att erövra staden. Här stannade Strindberg fram till 1886, och sedan skulle han inte komma att återvända på flera år. Dessa år tillbringades i Schweiz, Danmark, Tyskland och Österrike.
Inte förrän år 1894 återvände Strindberg till sitt kära Paris och det var kanske då hans ”riktiga” (eller i alla fall mest kända) tid i staden tog sin början. Den här gången var omständigheterna mycket annorlunda, Strindberg var sedan några år tillbaka skild från Siri von Essen, och numera gift med den österrikiska journalisten Frida Uhl, som han lämnat för att kunna fokusera på att göra guld. Denna epok i Strindbergs liv betecknas ofta som ”Infernokrisen”. Strindberg var ensam i Paris, utan vänner (de få vänner han hade ogillade han), och han led av förföljelsemani. Överallt tyckte han sig se övernaturliga fenomen och ”tecken”. Hans dagboksanteckningar från denna tid kom senare att bli den kända romanen ”Inferno”. Strindberg bodde på hotellet Orfila, beläget på 62 rue d’Assas. Hotellet existerar inte längre, men dess fasad finns kvar än idag och här sitter en skylt som förklarar att Strindberg bodde här en gång i tiden.
Bild: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Plaque_August_Strindberg,_62_rue_d%27Assas,_Paris_6.jpg
I boken ”Inferno” beskriver Strindberg med inlevelse hur han ensam promenerar runt i Paris. Många av de gator han nämner och de platser han besöker finns kvar även idag. Strindberg tyckte om att sitta i Jardin de Luxembourg och att dricka absint på cafét Closerie de Lilas, där de intellektuella i Paris brukade träffas och umgås. Caféet finns kvar men är idag en fin restaurang, dock finns även här spår av Strindberg i form av en liten skylt med hans namn vid ett av borden. Den här gången stannade Strindberg i Paris fram till 1896, Infernokrisen förde honom till en rad olika platser innan han kom tillbaka år 1897, då han skrev det kända dramat ”Till Damaskus”. Året därpå återvände Strindberg till Sverige, där han stannade resten av sitt liv. Många av Strindbergs böcker skrevs faktiskt på franska som originalspråk och har sedan översatts till svenska.
Kanske hade Strindberg mått bra av en paus från sitt hektiska liv? Vi på Azurlingua tror i alla fall att en tur till Franska Rivieran och en chans att vila upp sig lite i härliga Nice hade gjort honom gott!
